'Homeland' fångar de personliga kostnaderna för Spaniens våldsamma politiska konflikt

I maj förra året meddelade den bloddränkta baskiska separatistgruppen, ETA, till miljoners lättnad att den äntligen hade upplösts. Beslutet - som kom sju år efter att gruppen förbundit sig till vapenvila - avslutade en lång, mörk episod i spansk historia , en decennier lång terrorkampanj som präglas av fräcka attacker med maskingevär under dagen och de hjärnskakande effekterna av enorma bilbomber som kostade mer än 800 liv.

Ett arv av en sådan mordisk skändning kräver en historisk avräkning, särskilt i ett land som så nyligen greps av ett annat, men inte i närheten av ett lika våldsamt, separatistiskt drama i Katalonien. I sin nya roman, Homeland, Fernando Aramburu — en hyllad och suveränt begåvad spansk författare som bor i Tyskland — frammanar en dyster och klaustrofobisk bild av åren då ETA höll makten i den norra regionen känd som el Pais Vasco, Baskien.

Aramburus komplexa och utmanande arbete – hans första översatta till engelska – kretsar kring två pars liv i en by utanför San Sebastian, en pittoresk stad vid Biscayabukten. Fruarna, Bittori och Miren, är kära vänner, liksom deras män, Txato och Joxian.

brev från irs om stimulanskontroll

ETA, som står för Euskadi Ta Askatasuna – en fras som betyder Hemland och frihet på baskiska språket – hägrar tungt i bylivet. Genom hot, utpressning och public shaming försöker gruppen framtvinga politisk, ideologisk och språklig renhet.

Oundvikligen driver ETA isär paren. Txato, en välbärgad rederiägare, blir föremål för en shakedown av ETA-ligister som skickar honom hotfulla brev med krav på betalningar för att finansiera deras verksamhet. Bokstäverna är markerade med en bild av en orm lindad runt en yxa, en symbol för bietan jarrai, eller ETA:s två vägar, där yxan representerar militär makt och ormen antyder politisk list.

Ett barns mord sätter igång en vidsträckt berättelse om politik, krig och familj

När Txato gör motstånd börjar hot och smutskastningar om honom dyka upp i graffiti runt om i staden, vilket gör honom till en paria. Han undviks av cykel- och gastronomiklubbarna som en gång gav honom sådant nöje. Till och med hans gode vän, Joxian – en gjuteriarbetare som lever under mycket ödmjukare omständigheter – känner knappt igen honom när de passerar varandra på gatan.

Deras fruar, en gång så nära som systrar, tycker att deras förhållande är ansträngt eftersom Miren blir mer av en abertzale - en baskisk patriot. En gång hade Miren och Bittori tillbringat lördagar på kaféer i San Sebastian, ibland hänvisat till staden med dess spanska namn, och andra gånger med dess namn på baskiska: Donostia.

De skulle börja prata baskiska, byta till spanska, gå tillbaka till baskiska, på det sättet hela eftermiddagen, skriver Aramburu.

Så småningom är Miren så doktrinär att hon förbryllar sina barnbarn för att de pratar spanska i hennes hem.

Vi pratar baskiska här, huffar hon.

Baskiska anses allmänt vara en språk isolerat — ett språk som inte har någon relation till andra språk, och Homeland inkluderar hjälpsamt en lång ordlista för att förklara de baskiska termerna som spritsas genom boken. Ett släktträd skulle också ha varit till hjälp. Att hålla reda på alla namn och centrala relationer – såväl som en galax av bikaraktärer – kan vara en svår uppgift som görs mer utmanande av Aramburus ibland galet olinjära berättarstil. Jag kom på mig själv att behöva läsa om flera tidiga kapitel och till slut gav jag efter för att bygga ett diagram över dramatis personae.

Homeland är ingen strandläsning. Men när jag väl fångade rytmen kom jag att tänka på att det uppvisade ett slags sofistikerat tidvattenmönster, där varje ebb och flod – nutid till dåtid, dåtid till nutid, spridda över 125 kapitel och nästan 600 sidor – lämnade efter sig nya ledtrådar i sanden.

Läsare som letar efter en djupare förståelse - eller till och med en motivering - för ETA:s väpnade kampanj kommer säkert att bli besvikna. Mirens passion för den baskiska separatistsaken förstärks av hennes son Joxe Maris beslut att gå med i ETA:s väpnade kamp. När Joxe Mari utses som en farlig terrorist i ett tv-reportage, får hans syster - Arantxa - ett telefonsamtal från en gammal vän: att gratulera henne.

Ändå kan Miren, trots all sin passion, knappt formulera ett acceptabelt existensberättigande för sin sons terroristiska aktiviteter bortom bromider om de rika exploaterande baskiska arbetarna.

Hon förstår ingenting om politik, har aldrig läst en bok i sitt liv, men hon ropar slagord som andra sätter igång smällare, säger Arantxa om sin mamma. Jag får tanken att hon går genom stadens minneatt se vad hon ser på affischer.

ETA uppstod 1959 under den fascistiska diktatorn Francisco Francos auktoritära styre. Gruppen, som förespråkade baskisk kulturell stolthet och ilska över Francos brutala regim, slösat bort all sympati det kunde ha genererat genom att fortsätta sin terrorkampanj långt efter den spanske ledarens död 1975. Xabier (ja, en annan karaktär!), kirurgsonen till Txato och Bittori, ger en skarp bedömning av gruppen i ett samtal med sin far.

ETA måste fortsätta agera utan avbrott, säger Xabier. För länge sedan blev de automater. Om de inte orsakar skada finns de inte.

Txatos vägran att underkasta sig ETA:s krav kostar honom livet, och hans fru, Bittori, ger sig av på ett sökande för att hitta svar om hans död. Hon möter motstånd vid varje tur. Joxian avskräcker henne; kyrkoherden, en ETA-sympatisör, varnar henne att hålla sig borta från byn.

Hon undrade om hon efter så många år inte borde tänka på att glömma, skriver Aramburu.

Glömma? Bittori funderar och ställer sig en fråga som generationer av spanjorer också måste konfrontera. Vad är det?

väl nu akut vård sheridan drive

Manuel Roig-Franzia är reporter för Livingmax.

HEMLAND

Av Fernando Aramburu. Översatt från spanska av Alfred MacAdam

Pantheon. 590 s. 29,95 USD

Vi är deltagare i Amazon Services LLC Associates-programmet, ett affiliate-annonseringsprogram som är utformat för att tillhandahålla ett sätt för oss att tjäna avgifter genom att länka till Amazon.com och anslutna webbplatser.