Philip Glass Ensemble gav ett liveframträdande av Glass soundtrack för filmen Koyaanisqatsi från 1983 den 16 mars. (James Ewing)
FörbiCharles T. Downey 18 mars 2018 FörbiCharles T. Downey 18 mars 2018
Kennedy Centers inledande Direct Current-festival är en hyllning till samtida musik och konst. Kompositören Philip Glass, efter att ha deltagit i ett framförande av sina pianoetuder förra veckan, återvände till Kennedy Center Concert Hall på fredagskvällen med Philip Glass Ensemble. Som en del av en visning av Godfrey Reggios experimentella film Koyaanisqatsi gav gruppen ett liveframträdande av Glass ikoniska soundtrack.
Glass och Reggio samordnade musik och bilder nära i filmen, med skiftningar mellan musikaliska avsnitt som skedde i samband med skottbyten. Det här tempot visade sig vara svårt att bakåtkonstruera, med ensemblen som inte alltid var ett med Michael Riesman, som ledde från det centrala klaviaturen.
Sångsektionerna var de bästa, i ett skarpt definierat framträdande från medlemmar i Washington Chorus, med deras nya musikdirektör, Christopher Bell, som dirigent när Riesmans händer annars var upptagna. Basen Gregory Lowery hade det låga D för det ultralåga Koyaanisqatsi ostinatomotivet, men det gav aldrig riktigt resonans.
Annonsberättelsen fortsätter under annonsen
Partitur och film har klarat decennierna ganska bra sedan 1983. Reggio visade livet ur balans i Hopi-titeln som en blandning av miljö- och kärnkraftsbekymmer, som berörde en nerv i landet efter kemikalieutsläppen vid Love Canal och den partiella härdsmältan av Three Mile Island-reaktorn. Frågorna verkar återigen skräddarsydda för vår tid, eftersom Environmental Protection Agency, skapad av president Nixon 1970, återigen är under attack.
Likaså var bilderna från rivningen av bostadsprojektet Pruitt-Igoe i St. Louis, en ökänd symbol för rassegregation, en påminnelse om att dessa frågor inte har förbättrats mycket i St. Louis heller. Sekvenser av höga byggnader som kollapsar efter detonationer har nu obekväm resonans med minnen av World Trade Center-tornen som kollapsade den 11 september.
Tyvärr sattes volymnivån på förstärkningen ofta in alldeles för högt, vilket gjorde de starkaste tonerna från de elektroniska klaviaturerna och träblåsarna outhärdliga för öronen. Musiken är så klart menad att låta hotfull och aktiv, men för lyssnaren som vill undvika hörselnedsättning så länge som möjligt var den bara för hög.
